Min födelse.

Har tänkt ett tag på att skriva detta inlägg, och igår blev jag inbjuden till en grupp på facebook för extrema prematurer, och då bestämde jag mig för att publicera det. 🙂
Bilderna är väl inte dom bästa då jag har fotograferat dom från tidningen.
Har även massa pyttesmå kläder hemma hos mamma som jag tänkte ta kort på och
visa också. Idag är jag 22 år, fyller 23 år i november. Här kommer artikeln ur tidningen:

Falu Kuriren ONSDAG 25 JULI 1990

Omkring 330 barn föds för tidigt i Dalarna varje år. Avancerad teknik har gjort att extremt för tidigt födda kan räddas till ett helt normalt liv.
Ett av de minsta barnen som fötts på Falu lasarett är Emily. Hon vägde bara 556 gram och kom till världen tre och en halv månad för tidigt.
Emily är en liten mirakelbaby som tidigt visade stark livsvilja. Hennes styrka i kombination med kängurumetoden och ny teknik räddade Emily.
Idag är hon en ständigt leende liten flicka med mycket energi.

Emily Larsson i Dala Järna är en speciell liten tjej. Hon kom till världen med stor dramatik hela tre och en halv månad för tidigt.
Hon vägde bara 556 gram. Emily är ett av de minsta barnen som fötts och klarat den första kritiska tiden på Falu lasarett.
Nu är hon hemma hos pappa och mamma och är en sällsynt livsglad person.

– Emily är egentligen en helt vanlig baby. Hon är mycket nyfiken, väldigt glad och pigg, berättar Kristina och Gent Larsson, Emilys föräldrar.
Den stora skillnaden är att hon varit baby så länge.

Strax efter födelsen minskade Emilys vikt till cirka 500 gram. Hon var bara 29 centimeter lång. Normalt är nyfödda omkring 50 centimeter långa och väger 3,5 kilo.
Nu väger Emily 5050 gram och är 57 centimeter lång och är åtta månader, fast hon skulle varit fem.

RUTINBESÖK
När Kristina blev gravid flyttade de från Stockholm till Kristinas hemtrakter i Dala Järna. En dag i november åkte Gent och Kristina,
precis som vanligt till vårdcentralen för att göra de rutinmässiga kontrollerna. Utan föraning visade prover att Kristina drabbats av akut havandeskapsförgiftning.

En ambulans förde dem mycket brådskande till Falu lasarett. Där fick de lugnande besked och Gent åkte hem. Kort därefter ringde telefonen.
Situationen hade förvärrats och Kristina hade svåra kramper.

Den 18 november togs Emily ut med kejsarsnitt.

Tack vare rutinkollen upptäcktes förgiftningen på ett tidigt stadium, men läget var fortfarande kritiskt för både Kristina och Emily.
Gent flyttade sig mellan de båda avdelningarna dygnet runt.

FÖRSTA FOTOGRAFIET
Den 19 november döptes Emily och ett foto togs. Det framkallades direkt. Gent rusade upp med det till Kristina. Samma dag gjordes också ett fotavtryck av Emilys fot. Det var 4,5 centimeter.

– För mig var det viktigt att få se Emily på fotot. Jag var ju nedsövd när de tog ut Emily så jag fick aldrig se henne, berättar Kristina.
Det hela var en fruktansvärd kris, en hemsk skräckupplevelse. Vi blev mycket bra omhändertagna av personalen och Gent var ett stort stöd.

Kristina blev snabbt bättre, men för Emily var det osäkert. Gent ville inte fästa sig vid Emily utan försöka koncentrera sig på att stötta Kristina.
Personalen kunde inte lova någonting och Gent och Kristina tvingades leva med ovissheten om de skulle få behålla den lilla.

– Vi bodde på patienthotellet, men var mest hos Emily. Det kändes konstigt att lämna henne och att hon måste ligga i kuvös.
Det är så avskärmat, man ville helst krypa in till Emily i kuvösen. Då var personalen viktig. De tröstade när vi grät och lät oss vara ensamma när vi ville det.
De är otroligt fina och ömma människor, säger Kristina.

FAMNTAG
Emily låg i kuvös i två månader och hade respirator i en månad. Hon låg på en varmvattenmadrass med sondmatning och andningshjälp.
Emily fick en till två mililiter mat varannan timme.

Efter 19 dagar fick Emily komma ut till Gent och Kristina för första gången. Att känna det lilla barnet var en obeskrivlig upplevelse.
Långa stunder låg Emily på pappa eller mammas bröst. Den kontakten var mycket viktig.
Den lilla flickan växte och var tidigt en livlig och pigg tjej. När hon vägde 1,9 kilo fick familjen åka hem på den första permissionen.
Kristina och Gent var hemskt nervösa. Skulle Emily klara att andas själv, utan andningshjälp, men allt gick bra.

HELA BYN ENGAGERAD
Nu har de varit hemma ett tag och allt är som vanligt. Första tiden hemma i byn ville alla veta hur det var med det lilla barnet och händelsen blev hela byns angelägenhet.

– Vi hade inga föraningar, vi var helt oförberedda. Det här är inget man önskar någon, allra minst en själv, men det har varit lärorikt, bland annat att se reaktionerna hos andra föräldrar på barnkliniken och man lär sig mycket om sig själv, säger Gent och visar bilderna han tog när Emily var på lasarettet.
Nu är alla tre samlade i det rödamålade huset i Dala Järna och är en sällsamt glad liten familj.

Emily är ett av de minsta barn som föds och klarat den första kritiska tiden på Falun lasarett. Hon vägde 556 gram och var 29 centimeter lång. Idag är Emily Larsson en mycket glad och pigg tjej, åtta månader och med en vikt av 5050 gram.

Både mamma Kristina och lilla Emily klarade sig bra ur krisen. Nu bor hela familjen i det röda huset utanför Dala Järna och är en ovanligt lycklig familj.

Ett fotavtryck gjordes dagen efter Emily togs ut med kejsarsnitt. Det var 4,5 centimeter.

Det var svårt att vara avskärmad från Emily när hon låg i kuvösen. Första gången Kristina och Gent fick hålla i det lilla barnet var en upplevelse, som inte kan återges i ord.

Det här inlägget postades i Min vardag. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Min födelse.

  1. kristin olofsson skriver:

    Aaw så rörande att läsa.

    Du är stark, fina du! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *